Nu delar vi åter bostadsort. Vi har lämnat sporadiska skype-rep och inplanerade helgrepetitioner bakom oss för att under en tid träffas varje fredag. Nu delar vi alltså rummet och kommer så att göra långt mycket oftare än innan - vi behöver inte längre föreställa oss vårt gemensamma utrymme. Men fantasin finns likväl kvar. Den måste finnas där. Så är det ju med teater. Och så är det med denna historia.
Jag är min egen spegelbild, en skugga ut av dig, en overklig verklighet som inget vet.
Något hände i fredags när vi så träffades och fortsatte vårt arbete - texten började göra något med oss, eller vi började göra något med texten. Den växte. Vi färdades. Den sa något nytt medan vi läste samma.
Det fanns ingen återvändo, jag kunde bara acceptera förändringen.
